Alvar Aalto och det urbana landskapet

Abstract

I artikeln granskas tva av Alvar Aaltos (1898–1976) centrumplaner – forscentrumet for Uleaborg 1942 och fosterlandshjartat for Helsingfors cirka tjugo ar senare. Forslagen forenas av ett vattenelement och planeringsomradena kan uppfattas som finlandskt nationallandskap. Malsattningen ar att undersoka hur Aalto bevarade och skapade symboler med hjalp av landskapet. Granskningen utgar fran naturens roll i samtidens planeringsideal och Aaltos egna slutsatser betraffande anvandningen av landskapet i centrumplaneringen. Aaltos projektbeskrivningar och artiklar utgor de framsta kallorna. \n\xa0 \nAv undersokningen framgar att Aalto intensifierade det existerande landskapet. Han skapade aven artificiella landskap for att accentuera omradets geografiska form. Hans uppfattning om landskapets roll i planeringen avvek fran funktionalisternas, aven fran svenskarnas mjukare linje. Aalto uppskattade inte att man liksom i Sverige skapade nationallandskap i stadskarnorna. Stadsmassig natur var former an orord natur. Han anvande dock det finlandska nationallandskapet som identitetsskapande element for att ge mening at gestaltningen. Landskapet forbattrades med arkitektur for att forena och skapa harmoni mellan naturen, kulturen och manniskan.