Tobias Hägerland

Jesus and the Forgiveness of Sins : An Aspect of His Prophetic Mission

This study investigates the topic of forgiveness of sins in the mission of the historical Jesus. Gospel material that pertains to the question is authenticated by the use of criteria for historicity and interpreted within the wider context of first-century Judaism as part of a broader reconstruction of Jesus’ career as a healer and prophet. Questions posed and answered concern the historical plausibility of the Gospel accounts of how Jesus purported to forgive sins, the meaning that such an activity would have conveyed to his contemporaries, and its implications for his identity. The method combines criteria conventional to historical Jesus research with a tradition-historical analysis informed by ancient progymnastic rhetoric. Jesus’ announcement of forgiveness is found to be attested across multiple sources, dissimilar to primitive Christian theology, and coherent with his activity as a healer and prophet. All this speaks in favour of the basic historicity of the topic. The study suggests that Jesus was guided by his distinctively literal interpretation of the Book of Isaiah’s eschatological prophecies to announce God’s forgiveness as part of his own mission as the Prophet-Messiah. At the same time, the alleged controversy over forgiveness between Jesus and his adversaries includes elements that are implausible within a first-century Jewish setting and incoherent with historical Jesus traditions. An analysis of Mark 2.1-12 with the help of ancient textbooks suggests progymnastic rhetoric as the force behind the elaboration of this episode. The results carry implications for the understanding of how the gospel tradition developed, for the formulation of the criterion of discontinuity, and for the recognition of Jesus’ place within early Judaism as marked by both contextual appropriateness and contextual distinctiveness. (Less)

The Future of Criteria in Historical Jesus Research

Recent discussions of method in historical Jesus research have called into question the use of criteria for evaluating the authenticity of Gospel material. The present article lays out the reasons why a number of scholars call for an abandonment of the so-called criteria approach and then criticizes the allegation that this approach is genetically and logically dependent on form criticism. By analysis of how the question of authenticity is handled with regard to Jesus’ baptism, his action in the temple and his crucifixion, it is then argued that criteria are necessary for assessing the historicity of major events in the life of Jesus. Finally, three suggestions as to how the future use of authenticity criteria may take into account the recent challenges are made.

«Rättssäker examination» i ny upplaga

inledning Under mina år som studierektor har jag otaliga gånger haft anledning att konsultera rapporten Rättssäker examination, utgiven i sin andra upplaga av dåvarande Högskoleverket (HSV) 2008. När kollegorna hört av sig med frågor om hur olika uppkomna eller tänkbara situationer i samband med examination, bedömning och betygssättning ska hanteras har jag ofta sänt en tacksamhetens tanke till de juridiska experter som åstadkommit denna ovärderliga sammanställning av vad lagar, förordningar och myndighetens yttranden har att säga om hur examination i vid mening ska genomföras vid svenska lärosäten. Som bekant är högre utbildning en föränderlig värld, och de ställningstaganden som gjordes för närmare ett decennium sedan är inte alltid längre aktuella eller heltäckande. Därför är Universitetskanslersämbetets (UKÄ) nya, tredje upplaga (2017) av det som nu med rätta kallas för en ”vägledning” efterlängtad och välkommen. I likhet med de tidigare upplagorna av Rättssäker examination baseras den tredje utgåvan i första hand på gällande författningar, i andra hand på de olika yttranden som myndigheten gjort i samband med tillsynsärenden och i tredje hand på rådande praxis vid universitet och högskolor. Utvalda institutioner, liksom lärosätenas ledningar och Sveriges förenade studentkårer (SFS), har fått besvara frågor och lämna synpunkter under revideringsarbetet. En av vägledningens starka sidor är just respekten för etablerad praxis så länge denna är förenlig med lag och förordning. Ställningstagandena uttrycker ingen tendens till övernitiskt paragrafrytteri utan håller tvärtom, på det hela taget, en god balans mellan å ena sidan månandet om rättssäkerhetsidealet och å andra sidan förståelsen för att universitetslärarnas professionella uppdrag att examinera kräver ett visst mått av frihet och flexibilitet. Symptomatisk är slutsatsen i avsnittet ”Hur får prov utformas?” (s. 49–50), som är en utveckling av andra upplagans avsnitt ”Vad får tentamensfrågorna avse?”. Här nämns att UKÄ ibland får frågor från studenter både om vad som ”får komma på tentan” och om hur prov får ”läggas upp”. Myndighetens besked är att författningarna inte anger några begränsningar vare sig för vilka frågor som får ställas vid ett provtillfälle, så länge dessa hänför sig till kursmålen, eller för hur proven ska vara konstruerade: ”Lärosätena har alltså stor frihet att utforma prov och andra former av examinationer” (s. 50). Det är en god inställning, som ger förutsättningar för en positiv pedagogisk utveckling av examination och bedömning.